Föreläsning: "Darwin och arternas uppkomst i nytt ljus"

För den som är intresserad så kommer jag i nästa vecka att hålla ett populärvetenskapligt föredrag tre kvällar i rad (24-26 november) med titeln "Darwin och arternas uppkomst i nytt ljus".

Dessa föreläsningar ges i Teknik- och Naturvetarcirkelns regi, och är ett samarbete mellan Folkuniversitet och Lunds Universitet. Föreläsningen ingår i en seminarieserie som heter "Darwin: inte bara evolution" och anledningen är förstås att vi detta år (2009) firar 200-årsjubileet av Charles Darwin's födelse 1809, och 150-årsminnet av hans banbrytande verk "Om arternas uppkomst" (1859).

Den vetenskapliga revolution som Darwin och hans naturforskarkollega Alfred Russel Wallace inledde år 1858 skakade om det dåtida brittiska samhället i grunden. Denna vetenskapliga revolutionär är ännu inte avslutad, utan pågår ännu. Jag hoppas kunna beröra den pågående vetenskapliga revolutionen som Darwin startade, från min evolutionsekologiska forskningshorisont.

För den som är intresserad av detta finns det tre tillfällen att höra föreläsningen: tisdagen den 24 november i Halmstad, onsdagen den 25 november i Lund och torsdagen den 26 november i Växjö. Mer information om tider och lokaler finner ni här. Samtliga föreläsningstillfällen går på kvällstid.

Liberalismens gradvisa transformering till fascism: kuppledare utses till vicepresident i Liberala Internationalen

Bloggaren Kerstin Berminge skrev, tämligen provokativt, för några år sedan att liberal ideologi i vissa sammanhang kan övergå till att bli fascism. Jag tyckte då att det var tämligen tillspetsat och provokativt, men tyvärr ser hon ut att få rätt.

Det senaste exemplet på att gränsen mellan liberalism och fascism blir alltmer diffus är valet av kuppmakaren Roberto Micheletti till Vicepresident i Liberala Internationalen. Micheletti är känd som den brutale ledaren för den statskupp mot sin partikamrat Manuel Zelaya som genomfördes i juni 2009. Den demokratiskt valde vänsterliberalen Zelaya fördes bort från presidentpalatset och kuppgeneralen Micheletti installerade sig själv som "president". Kuppmakarna har under sin korta tid vid makten förföljt oppositionella journalister och det har inträffat såväl "försvinnanden" som andra brott mot mänskliga rättigheter sedan statskuppen i juni.

Det var den första "lyckade" militärkuppen i Latinamerika under det nya årtusendet, i en region som de senaste tio åren har kännetecknats av en demokratisering och folklig mobilisering via sociala rörelser som fört flera radikala vänsterpresidenter till makten via fria val, i bl. a. Venezuela, Bolivia och Ecuador. Statskuppen i Honduras fördömdes av OAS, FN, EU och en närmast enig omvärld. Kuppmakarna tycktes för ett tag politiskt fullkomligt isolerade, men tyvärr verkar USA ha spelat ett dubbelspel. Den överenskommelse om återinstallation av den legalt valde presidenten Zelaya, inför valen den 29 november, har nu brutits av Micheletti och militärjuntan.

Valen kommer nu ändå att genomföras, och Micheletti har nu genomfört en "kupp i kuppen". Oppositionen i Honduras kommer inte att erkänna dessa val, och OAS tänker inte skicka valobservatörer. Att kuppmakaren Micheletti i detta läge utses till vicepresident i Liberala Internationalen är minst sagt anmärkningsvärt och säger en hel del om liberalismens urartning i vår tid och hur denna ursprungligen frihetliga ideologi nu företräds av personer som ser mellan fingrarna på konstitutionell demokrati.

Detta är minst sagt skamligt och det faller en skugga över inte bara liberala internationalens ledning utan också över alla de partier som ingår i denna international. Jag undrar hur våra två svenska liberala partier, Folkpartiet och Centerpartiet, som är medlemmar i denna skamfilade "liberala" international ser på valet av gorillan och kuppmakaren Micheletti som vicepresident? Den reellt existerande liberalismen av idag lämnar en hel del i övrigt att önska vad gäller respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Att liberaler tar alltmer lätt på sådana petitesser som konstitionell demokrati och mänskliga rättigheter syns tyvärr i allt fler sammanhang. Det räcker med att påminna om liberalen Per T Ohlssons försvar för den misslyckade statskuppen mot den demokratiskt valde Hugo Chávez i Venezuela år 2002, eller den liberale bloggaren Ulf Erlingson som under hösten 2009 ivrigt har försvarat den illegala kuppregimen i Honduras.

Fler röster om Berlinmuren och den oavslutade revolutionen

Mina senaste blogginlägg om Berlinmurens fall genererade en hel del livliga diskussioner, vilket givetvis bara är roligt. På sistone har jag varit fullt upptagen med att förbereda disputationen för en av mina doktorander, som försvarar sin avhandling nu på fredag, vilket förklarar att det blivit lite glesare med blogginläggen den sista veckan. Jag tänkte dock bara passa på att ge några intressanta länktips till fler röster om Berlinmurens fall nedan.

Bloggaren och f. d. EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt kommenterar Åsa Linderborgs personliga betraktelse över de politiska konsekvenserna av Berlinmurens fall. Sjöstedt är i samma ålder som Åsa Linderborg, och var aktivt samtidigt som Åsa i Kommunistisk Ungdom (numera Ung Vänster). Sjöstedt tillhörde dock en mindre öststatsorienterad eurokommunistisk fraktion i förbundet. Detta hindrar inte honom från att, likt undertecknad, uppskatta Linderborgs ärlighet och vägran att anpassa sig till dagens liberala åsiktskonformism om Berlinmurens fall som den liberala marknadsekonomins totala överlägsenhet och historiska slutpunkt. Rent allmänt har nog 20-årsminnet av Berlinmurens fall inte blivit den klang- och jubelfest över kapitalismen som många liberaler hoppats på. Det är kanske inte är så konstigt med tanke på kapitalismens dåliga rykte i spåren av de kollapsade finansmarknaderna 2008, och efter två årtionden av hysteriska avregleringar och privatiseringar.

En annan betraktelse görs av den slovenske filosofen Slavoj Zisek skriver en intressant krönika i New York Times, om hur de kommunistiska partipamparna i Östeuropa och Sovjetunionen snabbt bytte sin politiska image och ivrigt deltog i den nyliberala "chockterapi" med massiva utförsäljningar av statlig egendom till vrakpriser som ordinerades av marknadsliberala rådgivare från Väst, efter 1989. En ofattbart brutal privatiserings- och plundringsvåg som svepte över Östeuropa och Ryssland under 1990-talet. En politik som i praktiken var stöld av statlig egendom eller utförsäljning till vrakpriser, som resulterade i massarbetslöshet på många håll och som gjorde att såväl medellivslängden som befolkningsmängden minskade i Ryssland. Det var ett brutalt nyliberalt systemskifte som enligt demografiska beräkningar av bl. a. WHO kostade miljontals människoliv. I likhet med det tidigare stalinistiska systemskiftet under tvångskollektiviseringarna i 1930-talets Ryssland, så sattes återigen ideologin före människorna.

Det vore idag klädsamt om en del av de entusiastiska nyliberalerna som stöttade detta brutala systemskifte idag kunde ta avstånd från den katastrofala politik som orsakade miljontals människors alltför tidiga död. Kravet på avbön ter sig rimligt med tanke på att sådana krav ofta ställs på f. d. maoister och Pol Pot-anhängare, vilka på senare tid har tvingats löpa gatlopp för sitt medlöperi med de Röda Khmererna i Kambodja. Men sådana klädsamma avböner lär vi nog aldrig få se. Det är att hoppas på för mycket intellektuell hederlighet från nyliberalerna, misstänker jag.

Filosofen Zisek pekar också på ett mycket intressant faktum, nämligen att styrande kommunistpartier, när de väl bestämmer sig för detta, mycket väl kan föra en minst lika brutal nyliberal politik som uttalat borgerliga partier i Västeuropa. Dagens Kina, som kombinerar åsiktsförtryck och enpartisystem med stenhård politik mot facklig organisering, är på många sätt ett drömsamhälle för arbetsgivare och nyliberala ideologer. Ett samhälle där staten ägnar sig åt sin kärnverksamhet: repression mot opposition och fackföreningar, med det långsiktiga målet att garantera långsiktig politisk "stabilitet" (för att citera f. d. statsministern Göran Persson) och säkra tillgången på billig arbetskraft. En ohelig allians mellan stalinism och nyliberalism i statskapitalistisk klädedräkt . Ett sådant samhälle, där anställda håller käft och bara gör sitt jobb, skulle nog många debattörer på högerkanten i Sverige inte ha något emot, misstänker jag. Även om de aldrig skulle våga erkänna det offentligt. Möjligtvis med undantag för Johan Stahl von Holstein som ändå är befriande ärlig i sitt förakt för demokrati, och sin inställning att valda politiker kan ersättas med affärskonsulter.

För att återigen knyta an till Berlinmuren så vill jag också tipsa om en artikel av Håkan Blomqvist från Socialistiska Partiet om DDR och den oavslutade revolutionen i tidningen Internationalen. Håkan Blomqvist är historiker, verksam vid Södertörns Högskola, och han har intervjuat bl. a. Gabi Engelhardt som var aktiv i oppositionen mot det stalinistiska styret i DDR. Få vet nog om idag att oppositionen mot DDR-styret till en början var dominerat av vänsterkrafter, som inte ville införa kapitialistisk marknadsekonomi utan snarare strävade efter för att försöka utveckla en demokratisk socialism. Denna starka vänsteropposition var aktiv i den rörelse som samlade hundratusentals protesterande under hösten 1989 under slagordet: "Wir sind das Volk" ("Vi är folket").

Målet för många av de unga idealistiska oppositionella var att genomföra fria och demokratiska val i DDR, med flera deltagande partier, och utan inblandning av västtyska partier och ledare. Förhoppningarna grusades dock snart, när Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl gav sig in i DDR och började kampanja tillsammans med de nyvaknade borgerliga partierna, partier som de västtyska kristdemokraterna inte hade velat ta i med tång under DDR-åren. Anledningen var att dessa partier, med all rätt, ansågs som marionetter till de östtyska kommunisterna, eftersom de ingick i det s. k. "Socialistiska Enhetspartiet" (SED) som styrde fram till 1989.

DDR var alltså, officiellt och på pappret, en stat med flera partier. I praktiken var dock de östtyska kristdemokraterna och bondepartiet underordnade det styrande SED och den officiella marxist-leninistiska överideologin. Med Berlinmurens fall blev dock plötsligt dessa så tidigare föraktade partier intressanta för de konservativa krafterna i Västtyskland. Kristdemokraterna i väst pumpade därför in miljontals D-mark i dessa partier inför de fria valen i DDR våren 1990. Kohls opportunistiska politiska kovändning innebär i praktiken att DDR kollapsade, och det blev snarare än ensidig anslutning av DDR till BRD, än det samgående mellan två stater som många i den östtyska oppositionen ville från början. Slagordet "Wir sind das Volk" ersattes därför snart med "Wir sind ein Volk" (Vi är ett folk"), då Helmut Kohl utlovade guld och gröna skogar till alla som röstade på kristdemokraterna.

Den starka vänsteroppositionen i DDR, som hade initierat demonstrationerna hösten 1989, manövrerades snabbt ut, och försvann i utrymmet mellan å ena sidan de stalinistiska partibyråkrater som tiden sprungit ifrån, och å andra sidan de penningstarka konservativa västpolitikerna och affärsmännen. Gabi Enghelhardt konstaterar dock, utan bitterhet, att

"Den viktigaste lärdomen av 1989 är att socialism inte kan byggas uppifrån – den måste byggas underifrån. På det sättet lever fortfarande revolutionens idé. Och om jag får frågan varför den inte förde med sig de förändringar vi ville, svarar jag: revolutionen är ännu inte avslutad."

Åsa Linderborg om Berlinmurens fall

Vissa personer skriver det som jag själv tänker, och oftast mycket bättre. Till dem hör definitivt Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, som idag skriver personligt om sina känslor när Berlinmuren föll 1989. Åsa Linderborg och jag har mycket gemensamt. Vi år båda s. k. 60-talister, hon född i studentrevoltens år 1968 och jag ett år tidigare (1967). Vi är båda akademiker, och har disputerat, hon i historia, jag i biologi. Vi tillhör alltså inte arbetarklassen, även om Åsa är uppväxt i ett traditionellt arbetarhem (vilket inte jag är). Dock måste jag säga att hennes lysande självbiografiska bok Mig äger ingen berörde mig djupt, just för att jag kände igen mycket av de sociala miljöer hon beskriver från arbetarhem.

Förvisso var Åsas situation speciell; att växa upp ensam med sin pappa som delvis var alkoholiserad. Men mycket av det hon skildrar är generellt och känns igen från andra arbetarmiljöer i Sverige, och man behöver inte gå långt tillbaka i vare sig min egen släkt eller min makas släkt för att känna igen miljöerna och sättet att tänka och resonera. Åsa Linderborgs bok var en lysande comeback för den svenska socialrealismen och arbetarlitteraturen när den är som bäst.

Jag känner igen mycket av Åsas dubbla känslor och besvikelse över utvecklingen sedan Berlinmurens fall 1989. Där finns bl. a. besvikelsen över att hela vänstern fick skulden för vad som gick snett i Öst, och inte bara de moskvatrogna kommunisterna. "Vänsterns skuld" blev snart ett begrepp, som myntades av Per Ahlmark. Denna s. k. vänsterns skuld blev snart en kollektivskuld, och omfattade långt ifrån bara de förhållandevis fåtaliga Moskva- eller Pekingtrogna kommunisterna.

De från liberalt håll påkletade anklagelserna omfattade inte bara Jan Myrdal när han reste till Kampuchea 1978, utan även många av oss som var för små för att ha upplevt, än mindre haft chansen att försvara förtrycket under Stalin, Mao eller Pol Pot. Jag var 8 år 1975, när Pol Pot tog över, och 11 år när Jan Myrdal åkte på sin berömda vänskapsresa. Jag var 12 år när Sovjetunionen invaderade Afghanistan, och 14 när fackföreningen Solidaritet förbjöds i Polen 1981. När jag och Åsa Linderborg föddes hade Stalin varit död i ett och ett halft decennium. Varför skulle vi, och för den delen ännu yngre vänstersympatisörer känna någon skuld? Är vår skuld större än den skuld som t. ex. Göran Hägglund och andra kristdemokrater har för de kristna korstågen under 1000-talet?

Åsa Linderborg slår därför an strängar i mitt minne som jag tror delas av den vänstergeneration som är födda från slutet av 1960-talet och framåt, alltså alla vi som inte ens hade kunnat bli medlöpare med diktaturerna i öst ens om vi hade velat. Det var helt enkelt för sent, och vi var knappt vuxna när Berlinmuren äntligen föll. Större delen av vårt vuxna liv, efter att vi nått rösträttsåldern, har varit en upplevelse av reträtt och besvikelse. Alla politiska partier, från Vänsterpartiet till Moderaterna, trängs nu i mitten och flirtar med den s. k. "medelklassen". Resultatet blir politisk apati och framgångar för högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Vänsterns tillbakagång och defensiva hållning sedan 1990-talet har därmed också utvecklats till den representativa demokratins kris. Utan tydliga politiska skiljelinjer mellan partierna förlorar många väljare, inklusive undertecknad, intresset för partipolitik och motivationen för att rösta. Vad är det för mening att gå och rösta om alla sju partierna i Riksdagen bara är mer eller mindre socialliberala varianter på samma underliggande tema?

En skillnad mellan mig och Åsa Linderborg var dock att jag aldrig var involverad i Kommunistiska Ungdomsförbundet (KU, föregångare till Ung Vänster), som hon var. Åsa Linderborg skriver i sin artikel om en intressant kongress i Budapest, våren 1989, där hon upplevde de oppositionella stämningarna inom det ungerska regeringspartiet. Jag är personligen rätt glad att jag aldrig blev insyltad med partigängarna i Öst, och vänstern har för mig alltid varit mycket mer än Vänsterpartiet och dess föregångare Vpk. Vänstern som rörelse kan rimligtvis inte monopoliseras av ett polititiskt parti eller gruppering, utan är ett brett spektrum av inom- och utomparlamentariska politiska rörelser och strömningar även inom andra partier, inte minst inom socialdemokratin.

Kapitalismen ifrågasatt av de flesta år 2009

Med anledning av gårdagens bloggpost om 20-årsminnet av Berlinmurens fall 1989, och mina kritiska synpunkter på den segrande liberalismen, så är den här nyligen genomförda globala opinionsundersökningen av intresse. Av mer än 30 000 tillfrågade från 27 olika länder så anser endast 11 % att den fria marknadskapitalismen är ett väl fungerande ekonomiskt system. Det är inte bara en minoritet, det är dessutom en mycket liten minoritet. Inte ens i marknadskapitalismens förlovade hemland, USA, finns det särskilt många som sluter upp bakom kapitalismen: endast 25 % av amerikanerna anser att den fria marknadskapitalismen är ett ekonomiskt system som är eftersträvansvärt.

Vi ser denna skepsis idag på många håll, inte minst inom populärkulturen där den amerikanska filmaren Michael Moore's samhällskritiska film Capitalism - a love story blir rena kassasuccén, och där marknadskritiska böcker som Naomi Klein's Chockdoktrinen läses av miljontals människor. Ironskt nog tycks det finnas en marknad för radikal samhällskritik av kapitalismen och dess avarter - som torde oroa de nyliberaler som satsat mycket av sin prestige på att det är det enda fungerande ekonomiska systemet, ja kanske rentav det enda möjliga systemet. Om så vore fallet kan man ju stillsamt undra varför ordet "kapitalism" har en så negativ klang i stora befolkningslager så att endast 11 % anser att det är värt att försvara? Personligen tror jag att ordet "kapitalism" är politiskt lika förbrukat som "marxism-leninism" och kanske också "kommunism". Det kommer inte att hjälpa att försöka döpa om kapitalismen eller sätta allehanda förskönande prefix framför ordet som "välfärdskapitalism" eller "kapitalism med mänskligt ansikte" á la Kjell Olof Feldt och kanslihushögern inom socialdemokratin. Kapitalism uppfattas av de flesta som ett ekonomiskt system som bygger på kortsiktiga profiter och där makten ligger hos de stora företagen och styrelserummen, snarare än hos demokratiskt valda församlingar.

Många gånger när jag kritiserat nyliberal ideologi och marknadsekonomiska dogmer på den här bloggen har det reflexmässiga svaret från högerhåll blivit: "Ja, men tror du att det var bättre i Sovjetunionen då?" Sådana här attityder är både tröttsamma och antiintellektuella. Det finns ingen automatisk koppling mellan att vara kritisk mot ett dåligt ekonomiskt-politiskt system (den liberala marknadsekonomin och kapitalismen) och att förespråka ett annat dåligt system (de marxist-leninistiska enpartidiktaturerna i Sovjetunionen och Östeuropa). Faktiskt. Den typen av guilt-by-association resonemang från nyliberalt håll visar bara att dess trosvissa förespråkare kanske inte har så stor tilltro till det ekonomiska system som de hyllar som ofelbart: vore kapitalismen ett så fläckfritt och välfungerande system så borde det väl kunna överleva på egna meriter? Inte ska väl kapitalismens försvarare behöva ta till så desperata argument som att det är (eller snarare har varit) så mycket sämre någon annanstans? Har nyliberalerna själva tappat tron på kapitalismen och vågar de inte stå för systemet längre?

Faktum är att genom alla tider har samhällskritiker kritiserat olika avigsidor, ofta utan att ha något fixt och färdigt recept för framtiden eller detaljerade planer för ett framtida samhälle. Och det är fullt legitimt. Arkitekterna bakom Franska Revolutionen gick till storms mot adelns privilegier under stridsropet "Frihet, Jämlikhet och Broderskap", och kritiserades säkerligen av de styrande för att inte ha någon konkret vision för hur detta skulle förverkligas. Ändå genomfördes Franska Revolutionen, och den lade grunden för många av de demokratiska fri- och rättigheter som vi idag tar för självklara i Europa. För att samhället ska förbättras så krävs det att människor vågar tänka bortom här och nu, d. v. s. vågar utveckla visioner om framtiden och politiska utopier om bättre fungerande samhällen.

Utan politiska visioner dör demokratin. Hur skulle då alternativ till dagens kapitalism se ut? Lika lite som de som genomförde Franska Revolutionen hade något svar på vad de vill ersätta ståndssamhället med, lika lite tänker jag spekulera i vad som bör ersätta kapitalismen. Det räcker med ett enkelt konstaterande att det är ett dysfunktionellt ekonomiskt system, som inte kommer att vara för evigt. Om inte annat kommer klimatkrisen att leda till såväl kapitalismens som mänsklighetens gemensamma undergång, såvida inte kollektiva aktioner underifrån stoppar utveckligen. I undersökningen som jag refererade till ovan så ansåg 51 % att problemen med kapitalismen måste lösas med mer regleringar och reformer.

Den politiska diskussionen i framtiden kommer sannolikt att röra typen och omfattningen av sådana regleringar. Skall banksektorn vara helt fri, eller ska den omfattas av ett betydligt hårdare regleringar än idag? Ska banksektorn kanske till stora delar istället bli samhällsägd, för att förhindra de katastrofala finansiella kriser vi sett det senaste åren? Bör det gemensamma ägandet utökas och till vilka sektorer? Hur ser den optimala balansen mellan "plan" och "marknad" ut idag? Olika människor ger olika svar på dessa frågor, beroende på politiska grundprefenser och värderingar. Själv förespråkar jag någon form av demokratisk planhushållning och ekosocialism som möjliga lösningar och ersättningar för den kapitalism som sedan länge har spelat ut sin roll.

Helt klart är att oreglerade marknader fungerar dåligt, precis som f. ö. de stelbenta planekonomierna gjorde i Östeuropa och Sovjetunionen. Samtidigt så är det ett faktum att planekonomiska inslag finns, och länge har funnits, i de flesta avancerade kapitalistiska ekonomier, och dagens kapitalistiska ekonomier skulle inte fungera alls utan sådana planekonomiska inslag. Dessutom är alla större företag planekonomier de facto, vilket om något bevisar att planekonomin som ekonomiskt system inte försvann 1989, utan tvärtom lever kvar i högönsklig välmåga i de stora företagen. Frågan handlar alltså inte om planekonomi fungerar, utan hur de planekonomiska inslagen bör utformas och omfattningen av det gemensamma ägandet. Historien tog inte slut 1989. Som väl är.